Aktuellt

Till nyhetslistan

Vi behöver tala om döden

Med anledning av insändare och artikel i Vasabladet och Österbottens Tidning, angående att tala om döden inom vården, vill Vasas sjukhuspräster dela med sig om sina tankar kring frågan.

Gravsten utan inskription med ljung och liten vit änglafigur och ljus framför.

Gravstenen Hoppet på gravgården i Vasa. Foto: Johanna Backholm.

Sjukhusprästernas Rose-Maj Friman, Krista Riipinen, Ann-Sofi Nylund och Malla Lepistös insändare i Vasabladet 24.10.2020.

Med anledning av insändare och artikel i Vasabladet och Österbottens Tidning, angående att tala om döden inom vården, vill vi sjukhuspräster dela med oss av våra tankar kring frågan.

Det är ingen lätt sak att tala om döden. Även om vi alla vet att vårt liv är ändligt och att vi ska dö en gång, är det något som gör att vi håller döden på avstånd så länge det bara är möjligt.

Men oron för döden kommer till oss alla någon gång under livet. I mer förklädd form sker det ofta när vi fyller jämna år och blir påmind om tidens gång eller vid stora förändringar och separationer i livet.

Konkret kommer döden till oss när vi själva eller någon som står oss nära råkar ut för en olycka, insjuknar i en allvarlig sjukdom eller får beskedet att sjukdomen inte längre kan behandlas eller botas.

När vi står öga mot öga med döden väcks många andra existentiella frågor: Vad händer nu med mig? Var det här mitt liv? Känslor av skuld, skam, otillräcklighet, ensamhet kan skölja över en.

Tankar på det ”olevda livet”, det vill säga det jag inte gjorde eller hann med kan vara tunga att bära. Och naturligtvis avskedet. Avskedet från nära och kära, avskedet från allt det jag tyckt om och njutit av, avskedet från mitt livslevande jag – avskedet från livet.
 

"Tankar på det 'olevda livet', det vill säga det jag inte gjorde eller hann med kan vara tunga att bära."

 
Vi har inte alltid ord på eller språk för de existentiella frågorna och våndan, utan den kan komma till uttryck som en molande ångest, som ilska och rastlöshet, och som rent fysiska känningar i kroppen.

Både för den som är sjuk, för de anhöriga och för vårdpersonalen är det en svår balansgång att våga närma sig frågorna kring döden. Men det är viktigt att vi vågar tala om dem eftersom den som är döende annars kan bli mycket ensam i sin existentiella vånda.

Det är en svår balansgång mellan att få hålla tag i hoppet och samtidigt våga möta en oundviklig verklighet. Där är varje individ och situation unik och vi som arbetar i dödens närhet får varje dag öva oss i lyhördhet och närvaro hos den som är dödligt sjuk.

Att kunna tala om döden redan mitt i livet, kan göra det lättare den dag vi själva eller någon av våra nära människor konkret ställs inför döden. Jag vill tro att vi kan öva oss i att låta döden finnas med som en naturlig del av livet, utan att vi för den skull förlorar livslusten och glädjen.
 

"Det är en svår balansgång mellan att få hålla tag i hoppet och samtidigt våga möta en oundviklig verklighet."

 
Kanske kan vi på det sättet lite grann förbereda oss för den dag då döden på ett eller annat sätt knackar på vår egen dörr.

Vi sjukhuspräster står lika undrande och små inför dödens verklighet och vi är medvetna om att vi går på ”helig mark” när vi går som medvandrare med den som är döende. Vi har beredskap att vara närvarande och ödmjukt lyssna till den som är svårt sjuk eller i kris och hans/hennes närstående.

Vi tränar oss varje dag i att lyssna in de olika situationer vi ställs inför.

Vi kommer inte med färdiga svar, utan vill framför allt vara medvandrare och öron för de frågor och tankar som finns i dödens närhet. Som verktyg har vi en gedigen specialiseringsutbildning som gett oss både psykoterapeutiska färdigheter och beredskap att lyfta fram och möta de existentiella och andliga frågorna i vården.

Vi har också ett team av frivilliga som ställer upp som stöd för den som vårdas i livets slutskede. Dessa frivilliga utbildas för sitt uppdrag och många har själva en bakgrund inom vårdarbete eller egen erfarenhet av att vårda någon som är döende.
 

"Vi har också ett team av frivilliga som ställer upp som stöd för den som vårdas i livets slutskede."

 
De är beredda att finnas som stöd både för den som är sjuk och deras anhöriga på sjukhuset, olika boendeenheter eller i hemmet. Vi hoppas att restriktionerna snart ska lätta, så att de igen kan utföra sitt värdefulla uppdrag.

Att tala om döden är viktigt för att ge värdighet och berättigande både till den döda och till de sörjande. En sådan grupp är till exempel de mycket små barnen som dör och deras föräldrar. Om dem berättar programmet “Sorgen efter våra avlidna änglabarn" I serien “Himlaliv” som sänds i YLE5 I Allhelgonatiden.

Länk till programmet Sorgen efter våra avlidna änglabarn på Arenan på arenan.yle.fiÖppna länk i ny flik

2020-10-26 10:44:00.0